Herta Müller räknas inte till dom lättlästa precis - och därför vågade jag mig inte på att läsa den på originalspråket. Men den här boken var troligen för mig den rätta introduktionen till vår senaste Nobelpristagares författarskap! Jag känner inte Herta Müller från tidigare, har ingen annan bok att jämföra med. Språket är speciellt, poetiskt. Kapitlen är rubricerade och inte för långa - de kan läsas separat - men ändå går handlingen hela tiden framåt.
Det som stannar i minnet från den här boken är framförallt GLÄDJELÖSHETEN. Tröstlösheten, hopplösheten, allt det gråa, fula: spottet, cigarrettfimparna, flugorna...Den hotfulla stämningen, diktatorns pannlock, krossade nötskal med innehåll som hjärnor... solroskärnorna folk spottar omkring sig...popplarna som hon talar om på nästan alla sidor. Rädslan, fasan, som personifieras i RÄVSKINNET som ligger på hennes golv, räven som vartefter dagarna går förlorar svans, tassar: Någon har varit inne i hennes lägenhet medan hon är på jobb...
Tilaa:
Lähetä kommentteja (Atom)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti